Genom mörkret mot ljuset
Älskade
onåbara
i det allra mörkaste finns du.
Ad astra …
viskar jag
och för en stund mister djupet sin lockelse.
Vågar inte
Vill mirakel ska ske
Vill bända upp dina knutna händer, jag vill att mirakel sker . Att allting vänder, att allt till slut blir bra. Men jag vet jag måste acceptera, bara du kan få det att ske. Eller ett mirakel.
Ett litet stycke verklighet
I mitt fönster viner verklighetens vävda gardiner
och i vinddraget mot min kind känner jag den
lika klibbig som spindelns skira trådar.
Men detta nät går inte att stryka bort
det har bitit sej in och bränner som en ansiktsmask ,
en förkolnad eld, som tårar inte kan lindra.
Drömmar
Det finns stora drömmar som jublande starka går över vida vatten
o det finns drömmar så rädda o små att de gömmer sej i mörka natten.
Är jag stilla o lyssnar inåt hör jag vemod o längtan i en tystnande sång
om det som handlar om det som kunde blivit eller var en gång.
Mellan mina fingrar har det runnit tårar och varm sand från barnens strand men ibland har jag bara velat simma rakt ut långt bort från land.
Att du finns där o är mitt ok har fått mej att orka, gett mej styrka att stå ut, utan dej hade allt för länge sedan brunnit upp och redan varit slut.
Enough
… älskade… jag vill inte känna mer. Det räcker nu!
Vill inte sörja det jag miste,
det vi aldrig blev.
Vid öppnade fönster vänder jag mina kläder ut och in
o vid tvättstället,
tvagar jag min hud blödande ren.
Räknat våra stunder då din kärlek omgärdade mej,
så länge att jag inte längre vill minnas,
bara vill tro att jag drömde en dröm.
Jag ville måla hela världen för dej, lilla mamma
Följande skrev jag en gång för flera år sedan. Om min eviga längtan efter en nära kontakt med min mamma.
Det blev aldrig så, det blev bara ord på ett papper.
Älskade mamma,
varje gång jag ska möta dej
beslutar jag samma sak,
krypa ut ur mitt skyddande skal
och knacka hål i ditt.Dina ögon berättar om samma längtan
till närhet genom förlorade år.
Ingen av oss vågar.
För många frågor hejdar mej
och rädslan för svaren håller oss
på betryggande avstånd från varandra.
Då våra förrädiska ögon talar
sitt stumma språk ser vi bort.
Snabbt söker vi samtalsämnen
som för oss tillbaka till fast mark
o armlängds avstånd.
Varje gång vi skiljts tänker jag
-nästa gång
men vet. . . en dag finns inte nästa gång
och inga svar på alla mina frågor
0 trackbacks | 23 kommentarerSkriv kommentar | Permalink
Saknad och längtan har runnit som ett svart vatten genom hela mitt liv. Du var min första.
Allt ska ut
Din hals så bräcklig som fågelns ben.
som ett löv stelnat av kyla och höst
så nära att knäckas som en murken gren.
Ur din mun väller allting ut
det du i decennier burit o dolt.
Hur kan jag lindra?
Hur kan jag lösa dej fri till slut
Håller dej… smeker dej mjukaste mjukt
blåser min andedräkt mot ditt bröst
värmer ditt hjärta som är så sjukt.
Längtan
Jag vill låta längtan leva och flyga
över land och hav.
Här kan den inte bo och andas.
Här blir den kvävd av alla krav.
Jag släpper den fri, låter den fly
öppnar mitt hjärta,
mina händer
sträcker jag mot himlens sky.
Flyg min längtans fågel
flyg dit himlen är blå
flyg min längtans fågel
längre än min blick kan nå.
On the beach
Som drivved i stormigt hav kastas mina ord o tankar mot mot sand och klippor.
På stranden står en liten flicka och de kalla vindarna drar henne nästan med ut till havs. Hon plockar upp en del av allt brutet bråte o håller mot sitt bröst.
Vågorna stänker över henne o hon torkar sina kinder men saltstänket går inte att torka bort.
Endast solen kan värma dem torra. . .
