Between
Mitt mellan allting och ingenting. Eller någonting och ingenting. Där står jag. Och jag vill vända ryggen till någonting o möta ingenting. Så tomt känns det så stor är tomheten att den fyller allt det jag kunde ha varit. Skulle ha blivit. Alla tomrum till brädden fyllda av tomhet. De som skulle fyllas av kärlek, lust och liv.
Finns inget hat och inget hopp men en stor oändlig sorg som är min tomhet. Sorg är tomhet, sorg är inte verklig, sorg bara är ett tomt hål i bröstet. Hjärtat håller jag i min hand, där jag står mellan någonting och ingenting. Ingen vill ha det ingen vill se att det slutat genomblöda.
Ingenting finns när allting är borta.
När någonting inte längre finns… finns ingenting
Då finns inget att säga…
alls
inget att tillägga
till något som inte finns.
Det hjälper inte att tänka,
jag kan heller inte tänka,
det känns så tomt
som huvudet endast var fyllt av
fluffigt hushållspapper.
När man inte orkar längre
slutligen
känns det sorgligare
än något annat
jag någonsin känt.
INFERNO
Din rastlösa oro vilar aldrig,
du sover bland tistlar o törnen.
Inom dig bidar ångest ständigt sin tillkommelse.
INFERNOT du skapar
din enda befrielse ur verklighetens ångest.
Ut ur dimmorna kommer du
med nysådd ångest att skörda
och vänder tillbaka in i rusets välsignade glömska.
Din rastlösa oro vilar aldrig!
Du sover
du vaknar bland tistlar o törnen
Att stänga dej ute
Så tom på all energi. Tom och trött. Igår kunde jag inte bestämma mej för om det var måndag eller tisdag.
Imorse trodde jag det var söndag morgon.
Tankarna rör sej bara runt dej och min oro för hur det ska sluta. Jag leker runt här på facebook stänger ute…
För jag ska stänga ute jag ska klippa band jag ska leva mitt eget liv jag ska tänka på mej jag ska umgås med vänner i stället jag ska göra nåt roligt jag ska tänka positivt…Jag ska sluta bry mej jag ska vända ryggen…Enligt ordination.
Men hur hur hur hur hur hur hur hur hur hur?
Ingen bryr sej de låter honom bara göra det. Jag har skrikit jag har ropat jag har slagits jag har skrivit jag har överklagat jag har pratat jag har ringt jag har väntat jag har gråtit jag har svurit jag har skällt jag har tjatat jag har slagit näven i både bord och väggar jag har bönat jag har bett…
De kan inget göra… de kunde bara låta det gå för långt. När de kunde göra något gjorde de inget.
And still
Hur jag än skriker, ännu högre
hör mej… hör mej… hör mej…
om så jag skriker mej döv
är du ju död.
Aldrig nå mej mer kan du
ändå är du
inuti mej
alla rituella tvagningar av min kropp till trots,
finns avtryck
inuti mej
Jag försökte
med tankarna sjuka och söndriga
i iver
skära för rening
av blodet
det förgiftade
som fanns under huden.
Det rann över vita lakan
och under vattenspegelytan
såg jag det rinna
ändå
du finns
I wouldnt…
stå ut med
longdistans…
ifall jag varit dej nära
and being once held by you
wouldnt endure
no more,
and so far away
Breath
With you I found it hard breathing,
mine and your breaths…
but only my two lungs
Words
Bara några få ord.
Formade på tungspetsen,
lämnande mjuka läppar…
eller hårda sammanbitna.
Tecken, krumelurer hur viktiga kan de inte vara…
De kan göra så att linjen mellan liv och död
utvidgas eller dras samman.
Dina ord gjorde skillnad.
De fick mej att le.
Med dej
Med dej var så tungt att andas,
min och din andedräkt,
men bara mina lungor.
Fjärilar flyger genom hela rummet…
Men… det här påminner
om det som redan varit
och bara kan komma igen
i en dröm…
eller möjligen i en sång…
den vackraste av melodier.
Minnen av känslor
länge länge förstelnade och inkapslade…
tänk att de kunde börja leva
flyga
som fjärilar i olika färger
genom hela rummet.
